Pepparkakor versus livet
Pepparkaksdoften dröjer sig kvar… Likaså deg som fastnat under strumporna och vita mjölrester som vittnar om dagens aktiviteter. Efter att ha bakat pepparkakor på två kilo hemmagjord deg tillsammans med både barn och barnbarn slås jag av vad som verkligen sätter guldkant på tillvaron – det vi gör tillsammans. Det är lycka att se att fina minnen från barnens uppväxt är något som de gärna vill att de egna barnen ska få uppleva.
Redan innan barnen föddes började vår tradition att baka minipepparkakor till första advent. Aldrig under närmare 30 år – the same procedure as last year – har någon i familjen velat missa pepparkaksbakningen. Och frågan är – vilken är årets nya pepparkaksform?
Lustigt nog är ingen egentligen så särskilt intresserad av de färdiga pepparkakorna. Det är liksom själva grejen som är grejen … skumtomtar i tomteburken, mjölkrig, glögg fast man inte gillar glögg, kivas om platsen på bakplåtspappret, ösa mängder av minipepparkakor i burkar, smygäta deg… och sedan, helt slut, äta pizza och pusta ut.
På sätt och vis är vår pepparkaksbakning precis som livet – det är själva vägen och bakandet som är grejen. Så glad att få vandra på den vägen.
Veckans krönikör, Renée Jonson, president